When you know you want to leave this town, love comes around

You bring me down

Jag stannar i Malmö. Blommorna vissnar, men jag stannar i Malmö.

När jag kommer hem från jobbet är det så varmt att jag måste ta av mig jeansen. Går runt i min lägenhet i trosor och skjorta. Det är Sex and the City på tv och jag känner mig lite som Carrie när jag röker i fönstret. Malmö har inte hunnit bli helt mörkt än. Himlen påminner om den som fanns på Almbacksgatan den där kvällen när jag skrev om vilka sätt jag valt att komma på fötter. När jag röker tänker jag att jag föraktar mig själv för att jag faller för beroendet. I efterhand är jag övertygad om att det var precis därför jag tände ciggen. Jag dricker ett glas mjölk och går och lägger mig.

And you search your heart

Det är flera år sen jag åkte till Bjuv med så lite ångest som nu. Att mormor inte lever längre är en jättesorglig grej att tänka på. Men det ger mig inte ångest. Och jag kommer alltid välja ledsen framför ångest. Jag tror att jag kommer kunna sova en hel natt i huset den här gången.

Också ville jag skriva något om hur känslan av att någon jag känner tar min hand på ett dansgolv alltid kommer att slå känslan av att vakna till ett ansikte utan namn.

I'm a Katiegirl!

Både E och E har behandlat mig med den inte så originella tystnaden. Jag förväntas härmed förstå att intresse för mitt sällskap inte längre finnes.

Så jag kom att tänka på H. När känslorna är rätt, är vår relation den perfekta kärleksrelationen. Inga krav. Inga måsten. Inga regler. Alltid tillräckligt mycket bekräftelse. Aldrig för få komplimanger. Jag mår bra när jag är med H.

Kanske tänker ni nu på de gånger som ni fått torka de tårar som H varit ansvarig för. Och jag tänker inte påstå att han aldrig gjort mig ledsen. Men han har heller aldrig varit tyst.