fri tolkning av annika norlin

Hej du, det va ju ett tag sen, 731 dagar, men vem räknar precis?
Och jag tänkte jag skulle höra av mig och säga att allt är fint.
Jag har träffat en massa andra, de har behandlat mig bra.
Jag går och nynnar hela tiden, och jag har klippt lugg och jag har förstått vad jag vill göra i livet och jag är inte längre arg.

Mia har fått barn, de klarar sig bra men hon är mycket tröttare nu.
Katten har blivit gammal, men det antar jag att din också blivit.
Jag lärde mig om postkonstruktivismen, jag fick tid över när du försvann.

Jag är inte längre arg.
Jag är inte längre arg.
Kan du fortfarande läsa mig?
Jag brukade skrika och gråta och spy.
Men det fanns dagar, jag minns dem än.
De bästa någonsin.
Jag är inte längre arg.

Jag såg José González, jag önskar det gjort mindre ont, jag gick inte dit ensam.
Henrik sa att ni firat nyår ihop, han sa att allt var som vanligt och du hade ny frisyr.
Han berättade en hemlighet.
Och jag, jag nynnar mycket men jag sjunger knappt längre.

Och jag är inte längre arg.
Jag är inte längre trött.
Jag önskar inte längre att vi aldrig hade mötts.

DET SNURRAR I MIN SKALLE

det (som) snurrar i min skalle (just nu): 5x5 modellen, cooper is a keeper, tillsammans 2008, lisa och jag bor sjukt nära varandra, min projektgrupp i skolan, är det okej att äta haloumiost idag igen?, en viss kille, när ska leo vakna ur sin hjärndödhet och döda sin fru?, fy fan vad snygg carolina gynning är, jag fattar inget av kubusmetoden, ida och jag är i samma land idag, det luktar vår i luften, marocko, jag längtar till nästa malmöfylla, malin, london/paris, kaffe, dansaerobics med clara, vem är jag när jag inte är student?, malin, det är på tok för varmt med duntäcke, nivette och smsen, ska mormor leva länge till?, cissi borde verkligen få det där jobbet.

jag tyckte hon sa lönnlöv när hon reste sig för att gå jag kommer aldrig att förstå

jag gillar att jag tänker allt i bilder, jag tycker om att inte kunna pricka in en siffra på en skala för att förklara hur jag mår, en charmig egenskap som gör mitt känsloliv lite mer underhållande. som alltid finns det russin i kakan (russin i bakverk är det äckligaste jag vet). jag tycker inte om att jag alltid ser framtiden i bilder. jag hade en sådan bild av hur vi skulle göra. och jag tänkte att vi aldrig skulle kunna leva upp till den och att det skulle vara den perfekta ursäkten (för mig själv) att trycka ctrl alt del, avsluta processen i mig och sedan fortsätta som vanligt. men allt var som på bilden i mitt huvud och nu måste jag istället göra det jag är som mest rädd för.

jag säger inte längre att jag inte vill sakna fler människor

det är som när man var fjorton och sa "förlåt"